Fram till mitten av 1900-talet hade egenskapsteorier sin storhetstid. Till viss del är dessa teorier fortfarande aktuella. Genom olika egenskapstester försöker man identifiera de rätta egenskaperna, intelligens, stresstålighet, självförtroende, mognad, beslutsför, etc.
Under en trettioårsperiod från 1940-talet fram till slutet av 1960-talet var intresset mer inriktat på stil och beteende, och vad ledaren gör studerades. Dessa teorier innebär att ledarskap kan läras och utbildningar i ledarskap började därmed lanseras. Även idéer från beteendeteorier förekommer i dagens diskussioner om ledarskap, där det talas om ett tredimensionellt förhållningssätt till ledarskap där uppgift, relations- och förändringsaspekter alla bidrar till hur effektiv en ledare uppfattas vara.
Sedan 1950-talet har mycket forskning ägnats åt makt och inflytande, och att kunna påverka anses utgöra en av grundstenarna i ett ledarskap.
Från 1960-talet och framåt har situationsanpassat ledarskap varit en samlande beteckning för teorier som på olika sätt adresserar betydelsen av kontexten och sammanhanget. Ett gott ledarskap är det där ledaren kan anpassa sig till förändrade förutsättningar.
Idag rör sig aktuella ledarskapsteorier mot ett integrerat förhållningssätt där ledarskap förstås som en social process som präglas av mötet mellan ledaren (med sina egenskaper, beteenden, stilar, roller och strategier osv.), följaren (med sina behov, värderingar, kompetenser, livsförutsättningar osv.) samt situationen (som beror på omgivning, ekonomi, teknik, politik, organisation, nivå, makt, uppdrag osv.).